AIK – DIF

Peppet är gigantiskt. Fjärillarna fladdrar i magen. Ikväll är det derby!

En hel del av mina vänner, inkluderat min fru och min syster, tycker att jag har gått och blivit aningen speciell det senaste året. Som de ser det har jag aldrig brytt mig om sport speciellt mycket. I princip har de rätt. Åtminstone om man ser till de senaste 30 åren.
Men jag har alltid varit Djurgårdare. Min fosterfar, Martin, spelade i Djurgården i sin ungdom. Det här var, om jag fattat allt rätt, på 1920-talet. Martin dog 1972 så jag kan liksom inte fråga honom.
Martin inledde sin fotbollskarriär i AIK, men fann laget ”okamratligt” och ”snobbigt” som han uttryckte det. En person han hade extra svårt för var Putte Kock, sedermera fotbollskommentator i SvT. Om någon, mot förmodan, minns Putte Kock från TV så ser man en skallig och lite aggressiv man framför sig. Så såg han inte ut när det begav sig. Då hade han en tjusig, ondulerad, frippe av för tiden modern karaktär. Putte var mycket rädd om denna fina frisyr. Så när det kom i höjdbollar i hans riktning nickade han aldrig utan han skulle börja ta ner bollen och fixa. Martin tyckte detta var oändligt sjåpigt.
Så han gick över till Djurgården, där spelade ”rejäla” grabbar.
Den här och många andra historier växte jag upp med. Sådant sätter sina spår.
Därför blev jag Djurgårdare tidigt.
När jag sedan flyttade hem till min biologiska morsa ställde detta till en del problem. Vi bodde nämligen i Bagarmossen. Klassiskt Bajenland. Men sådana småsaker får man hantera (med nävarna på frukostrasten t ex).
I tidiga tonåren började jag så smått springa lite på matcher. Men allteftersom tog musikintresset tog över mer och mer så försvann fotbollen ut till vänster.
1976 såg jag Djurgården möta AIK på Råsunda. Anders Grönhagen var ny stjärna i laget. Jag visste det inte då, men det blev min sista match på 30 år.
I augusti 2006 lyckades Kalle Thor, en av mina mer ihärdiga fotbollsfanatiska vänner, lura iväg mig på en match. Han stack helt enkelt sin egen biljett i min hand och sa ”gå” eftersom han själv inte kunde. Djurgården säsong 2006 var verkligen inte speciellt upplyftande. Men jag fastnade ändå. Sedan dess har jag bara missat ett par, kanske tre, matcher.

Så kan det gå.

Och ikväll är det derby. AIK-DIF på Råsunda. Jag är stissig som ett barn på julaftonens morgon. Antingen får jag den fina, fina presenten jag önskat mig eller så innehåller paketet tungt elände dekorerat med en bajsrosett.

Annonser

2 svar to “AIK – DIF”

  1. Mats Says:

    Satan perkele, kompis. Inte visste jag att du hade den böjelsen. Och av tre eländiga lag i 08-land väljer du i alla fall det minst hemska 🙂 När jag bodde i DC och saknade Malmö Stadion gick jag faktiskt på Stockholm Stadion. Snobbigt nog på pressläktaren. Fast, å andra sidan, jag åkte ut till Huddinge och tittade på hockey också. I synnerhet när Rögle var på besök. Lågt i tak där ute i Huddinge. Bokstavligt talat. Hade aldrig gått att spela volleyboll i den isladan.

  2. Tesa Says:

    Har ett väldigt starkt minne av att du sa att sport var tönt. Fast du sa även när jag var liten att det töntigaste man kunde göra var att börja röka och vad började du sen med vid 42 års ålder?
    Slutsatsen blir väl att du är en man som inte står vid dina ord,hahaha/Tesa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: