Jerry Seinfeld

Många i min omgivning är Seinfeldfanatiker. De kan alla viktiga och skojiga citat utantill. De har sett denna sitcom, som inte handlar om någonting, fram och baklänges. Jag har lärt mig att soppnazisten är en spännande figur.
Till saken hör att Seinfeld, den här komediserien, som rullade på TV mellan juli 1989 och maj 1998, inte lämnar oss.
Hur många andra TV-serier av dem som försvann, las ner, stryptes i sin linda från 1998 kommer någon i håg?
Seinfeld finns dock där hela tiden. Kanal 5 kör oändliga reprisserier. och för varje omgång som pytsas ut i våra TV-apparater ser de deltagande lite mer tidstypiska ut. Eileen med sina tantiga blusar, Jerry med de (då) senaste Nikesneakersena.
Riktigt roligt är sällan. Så ser jag på det. Milt underhållande javisst. Ett mer utåtagerande skratt ibland.
Ett stort hinder för att jag skulle kunna falla pladask för Seinfeld var rollfiguren George Costanza. Nog inser jag att Jason Alexander spelar sin roll väl. I efterhand har det sagts att Costanza var Larry David (den som skapade allt med Jerry Seinfeld), hans alter ego helt enkelt. Nu när man i efterhand sett Davids serie Curb Your Enthusiasm plingar poletten ner med full kraft och det plingar inte direkt heller, det låter mer som att domkyrkor världen över väljer att låta sina klockor klämta just för mig.
Klockspelet gör mig dock inte mer mottaglig. Tvärtom. Curb Your Enthusiasm undviker jag att se om jag kan.
Figuren George som då är lika med Larry har en typ av personlighet som totalt gnider mig mothårs. Denna veliga, neurotiska, hämndlystna lilla idiotiska man är helt enkelt inte kul.
Så när Per Bjurman, en kär vän som förr skrev insiktsfullt om musik i Aftonbaldet och nu är samma tidnings New York-korre, i ett samtal om just Seinfeld konstaterar att George Costanza är den figur i serien han mest kan identifiera sig med blev jag en smula matt. Men han är inte den enda. De få gångerna diskussioner har förts om serien i min närvaro har denne George oftast seglat upp som en favorit. Doh!
Nu har det ändå blivit så att jag faktiskt har sett en hel del avsnitt ur Seinfeld. Det kan man tacka de TV-kanaler för som ständigt låter serien rulla när inget annat vettigt visas hos konkurrenterna. För att ge ett exempel så ser jag hellre lamaste kriminalserien Law & Order än Seinfeld.
Ändå, efter idogt innötande har även jag ett favoritavsnitt av Seinfeld och det heter The Strike. Det är episoden där Costanzas ska fira Festivus.
Festivus är en alternativ julafton.
Istället för en julgran har man en aluminiumpåle.
Man säger ”a Festivus for the rest of us”
I Festivus ingår olika moment. Dessa är mina favoriter:
The Airing of Grievances – där luftas oförträtter och besvikelser man tycker att andra utsatt en själv för under året.
The Feats of Strength – husets herre utmanar någon Festivusdeltagare på en brottningsmatch (i avsnittet ska George och hans pappa rumbla).
Det är Lars Norén i lätt amerikansk sitcomdräkt.
Just den episoden kan jag se om och om igen. Dumheten och konstigheterna bara eskalerar scen för scen. Det är helt briljant. Som någon av de bästa partierna ur en bröderna Marx-film.
Och hur i hela friden kom jag att tänka på detta nu plötsligt?
Jo, när tid finnes läser jag gärna New York Times på nätet. Och där hittade jag en intervju med Jerry Seinfeld som är bra.
De senaste åren har han visst ägnat en hel del av sin energi åt en animerad film kallad Bee Movie. Och så har han som vanligt kört en del standup, det var ju där allt började för honom.
Jag var faktiskt på Cirkus när Seinfeld var där som stå-uppare. Det var kul, roligare än TV-serien (man slapp George). Fast det hände inget som inte en ung Richard Pryor hade strimlat. Det hände ingenting som komikgudinnan Sarah Silverman inte hade blåst av scenen.
Seinfeld var någon märklig sorts business class-humor riktad rakt mot den ängsligaste grupperingen vi har i samhället; medelklassen.
I den demografin blev showen som sylt på pannkakan.