Archive for december, 2007

David Letterman

december 29, 2007

letterman.jpg
Läser på CNN att David Lettermans bolag World Wide Pants är först med att teckna avtal med USAs strejkande manusförfattare.
Jag är inte förvånad.
Letterman är en smart man. Han verkar inte lida av samma hemorrojdframkallande skräck för facket som många andra i amerikat. Så Late Show with David Letterman är tillbaka.
Synd bara att Late Show with David Letterman nu för tiden bara sänds i någon obskyr svensk kanal som jag inte har…

Annonser

Have a cheeky christmas

december 25, 2007

För några minuter sedan spelade de den här stämningsfulla dängan på MTV. Sällan har modern pop fångat känslan av jul i så små kläder.

The Crazy World Of Arthur Brown – Fire

december 23, 2007

Allting har en början och för mig började det hela med The Crazy World Of Arthur Brown och deras hitlåt Fire. 1968 var hela familjen i mormors sommarhus i Finspång. I ett av rummen huserade min morbror Donald. Han hade en sådan där gammal resegrammofon med högtalare i locket. På den spelade han massor av musik. Men inget fick mig att reagera så som jag gjorde när jag hörde Fire.
Allt stannade liksom upp.
Tid och rum försvann.
Sedan tvingade jag min morbror att spela Fire om och om igen tills han slängde ut mig ur rummet.
Men där och då avgjordes mitt öde. Utan den upplevelsen är det inte säkert att jag hade ägnat större delen av mitt liv åt musik.
Så kan det gå.
Och jag tycker fortfarande att The Crazy World Of Arthur Brown och Fire är helt fantastisk.

Årets skivor 2007

december 23, 2007

Egentligen är jag ingen listkille. Jag läser inte listor speciellt noga och har aldrig suttit hemma på kammaren och knåpat ihop egna topplistor. Däremot har jag alltid gillat att rekommendera saker jag själv tycker är bra till andra. Så följande radda med plattor kan nog mer ses som just rekommendationer än en topplista. De skivor som finns med här är de jag själv spelat extra mycket hemma. Och de kommer inte i någon speciell ordning, bara så ni vet.

Marc Almond – Stardom Road

2004 kraschade Marc Almond med en motorcykel. Han låg hjärnskadad och sönderslagen efter olyckan. Ingen trodde att han skulle kunna komma tillbaka som artist. Men det gjorde han. Och Almond kom dessutom tillbaka med stil. De flesta låtarna på Stardom Road är covers, men de är noga utvalda och en slags karta över Almonds liv.

Arcade Fire – Neon Bible

En av årets mäktigaste konsertupplevelser var Arcade Fire på Roskilde. Det regnade som satan, men det struntade vi alla i. På samma vis struntar alla som älskar Neon Bible i att en del försöker avfärda detta kanadensiska band som pretto, goth eller vilket invektiv som nu kan tänkas dyka upp. Neon Bible är en platta full med mörk och storslagen musik. Bra så.

Watain – Sworn To The Dark

Årets svenska blackmetalplatta. Watain låter skitilska och har en frenesi som krossar.

Bryan Ferry – Dylanesque

Ja, soundtracket till Dylanfilmen I’m Not There kanske bjuder på de allra bästa tolkningarna av Bob 2007. Men nu har jag inte med soundtracks och samlingsskivor i denna uppräkning. Och dessutom gillar jag Bryan Ferry. Dylanesque håller dessutom hög klass. Ferry har ju gjort Dylanlåtar ända sedan han startade sin solokarriär så att det blev en hel skiva till slut är bara logiskt.

Digitalism – Idealism

Digitalism, Jens Moelle och Ismail Tuefekci, kanske inte är så våldsamt originella men deras Daft Punkiga, ibland rockinfluerade, electronica är ohyggligt effektiv. Att allt känns lite trashigt och rakt på sak-korkat är bara ett plus.

Grinderman

Nick Cave och några av kompisarna från The Bad Seeds bildade Grinderman och återvände till Caves stökiga och kantiga rötter. Grinderman låter lite som Caves gamla band, The Birthday Party, eller tidiga Bad Seeds. De tjusiga anslagen, de mäktiga balladerna och den Cave folk har kommit att känna och uppskatta under senare år är långt borta här. Hör honom yla i No Pussy Blues och inse att allt det där vildsinta som han var känd för förr nog ligger där och bubblar under ytan fortfarande.

M.I.A. – Kala

Mathangi Arulpragasam, mer känd som M.I.A., bonkar ihop electronica, hiphop, disco, Bollywood och en massa annat på Kala. Fantasin bara sprutar åt alla håll. Det är färgstarkt, groovy och hyper så det stänker om det.

New Young Pony Club – Fantastic Playroom

Brittiska dansrockbandet New Young Pony Club har varit på väg i ett par år mot den här plattan. Lite tråkigt är det att Fantastic Playroom innehåller så pass många spår från tidigare singlar och EPs, men vafan – det är ändå bra låtar så det må väl vara hänt. Alla som gillade B52’s förr borde lyssna på New Young Pony Club.

Nick Lowe – At My Age

En mogen man sjunger om sitt liv och berättar historier med glimten i ögat. Det är country, gammelrock och en gnutta pop. Ja, Nick Lowe har verkligen hittat ett läge som klär honom perfekt.

Lady Saw – Walk Out

På Walk Out är jamaicas skönaste kvinnliga toastare, Lady Saw, mer medveten än någonsin, No Less Than a Woman (Infertility) handlar t ex om barnlöshet. Men hon kan ändå inte låta bli att peta in en och annan låt med hårt porriga texter. Det tackar vi för.

UGK – Underground Kingz

I Sverige hyllas mest rappare som Kanye, Jay-Z och andra som pysslar med hyfsat smart hiphop. Men årets hiphopskiva kom återigen från USAs södra delar. Pimp C, som gick och dog oförklarligt i november, och hans partner Bun B har bjudit in halva sydstatsrapvärlen på Underground Kingz. Och resultatet är en dubbel-CD som är smäckfull med feta beats och tuffa rhymes.

The Gourds – Noble Creatures

Förr gjorde de festliga covers på låtar av David Bowie och Snoop Dogg. Nu tar de sin countryrock mer på allvar. Noble Creatures är The Gourds mest genomarbetade och avslappnade alster.

Edwyn Collins – Home Again

Precis som i fallet med Marc Almond så råkade Edwyn Collins riktigt illa ut häromåret. Han drabbades av en dubbel hjärnblödning. Men han har kämpat sig tillbaka till en något så när vettig tillvaro. Home Again är snygg pop Collins-style, ni som minns hans gamla band Orange Juice vet vad det handlar om. Home Again är dessutom mycket rörande.

Bruce Springsteen – Magic

När Magic kom hamnade den snabbt efter recension underst hemma i skivhögen. Men så började den sakta flyta upp igen. Och jo, det är en riktigt bra skiva. Girls In Their Summer Clothes är dessutom en av årets bästa låtar.

Mary Gauthier – Between Daylight And Dark

Between Daylight And Dark är den mörkaste platta countrydamen Mary Gauthier har gjort. Samtidigt är den också den som fastnar bäst. Gauthier har förvisso inte gjort ett dåligt album ännu, detta är hennes femte, så att toppa nu är starkt.

Idiot Kid – Darkness In Our House

Linus Lutti och Ann-Sofie Lundin, paret som utgör Idiot Kid, gör försiktig och varm musik som inte tränger sig på men är intrikat och har en alldeles egen varsamma själ.

Ken – Äntligen Hemma

De flesta svenska rappare är måna om att beskriva sin vardag men ingen gör det lika hjärtskärande som Ken Ring.

Blanche – Little Amber Bottles

The Handsome Family gav inte ut någon ny musik 2007. Men vill man ändå ha sin stadiga dos amerikansk, gotisk alt-country funkar Little Amber Bottles perfekt.

Adam Tensta – It’s A Tensta Thing

Modernt är bara understundom lika med bra, men i Adam Tenstas fall är det just att det låter modernt och nytt om honom som gör skillnaden. Att han sedan som en av få svenska rappare låter okej på engelska är en annan fördel.

Band Of Horses – Cease To Begin

Hur man än vänder på det så är amerikanska Band Of Horses ett utpräglat indierockband. Men de rör sig bekvämt mellan lo-fi och mer renodlade popelement på ett oerhört snyggt vis. Och låtarna är grymt starka.

Down – Down III: Over The Under

I min värld är detta årets hårdrockplatta. Ge mig tungt sydstatsgung, blues, Balck Sabbath-influenser och sångaren Phil Anselmo i högform så klarar jag mig.

Electric Wizard – Witchcult Today

Hjältarna i Electric Wizard låter nästan snälla ibland på Witchcult Today, ja om man jämför med deras övriga plattor vill säga. I övrigt är det förstklassig doom/stoner/sludge-tjosan…som vanligt.

High On Fire – Death Is This Communion

De tre tidigare High On Fire-skivorna har varit bra, men Death Is This Communion är bättre. Tänk er en blandning av Motörhead och fet stonermetal så vet ni hur High On Fire låter här.

Robert Plant & Alison Krauss – Raising sand

Årets duettpar, Alison Krauss och Robert Plant, skapar snyggt elegant och jordigt skön country, rockabilly, blues och helt vanlig rock tillsammans med producenten T-Bone Burnette. Trots Led Zeppelins återförening är detta en intressantare sida av Plant. Och Alison Krauss har nog aldrig sjungit bättre.

Babyshambles – Shotter’s Nation

Årets fråga är hur tusan Peter Doherty lyckades hitta tid för sin musikaliska karriär under 2007? Nittio procent av allt som skrevs om Doherty handlade ju om hans knarkande, rehab och kärleksrelationer. Men att döma av Shotter’s Nation så hann han inte bara med att skriva låtar, han skrev dessutom sjukt bra låtar. Shotter’s Nation är något av det bästa som hörts från ett brittiskt indieband i år.

Säkert!

Den här skivan har väl egentligen min fru spelat mer än jag. Men det är ingen tvekan om att Annika Norlin, alias Säkert!, hittade fram till något mer personligt och intressant på svenska än hon gjorde på engelska under namnet Hello Saferide. Och spelningen med Säkert! i Hultsfred var väldigt stark.

Million Stylez – From A Far

Som jag har väntat på att det ska dyka upp någon på den svenska reggaescenen som kan göra riktigt bra ragga. 2007 hände det i och med att Million Stylez debutplatta kom.

Eldkvarn – Svart Blogg

Plura Jonsson och hans mannar i Elkvarn visade med Svart Blogg att den formtopp de nådde med förra skivan, Atlantis, inte var en tillfällighet. Årets svenska gubbrock.

Candlemass – King Of The Grey Island

När Candlemass har bytt sångare tidigare har det inte funkat fullt ut. På King Of The Grey Island saknar man inte Messiah Marcolin. Med Robert Loewe, från Solitude Aeturnus, vid micken visar Candlemass helt enkelt att de fortfarande är Sveriges doomkungar.

Christian Kjellvander – I Saw Her From Here/I Saw Here From Her

Ingen svensk gör lika övertygande countryrock som Christian Kjellvander. Mer behöver man inte säga.

Lucinda Williams – West

Jazz, pop, kabaret – producenten Hal Willner har dykt upp i många sammanhang. Ändå var det udda att Lucinda Williams valde Willner som producent på West. Men det visade sig vara en genialisk idé. Lucinda Williams tar som alltid avstamp i country och rock men på West blir slutresultatet större och mer mångfacetterat än någonsin förr för henne.

Diamond Dogs – Up The Rock

Steget från klassisk, brittisk rock i The Rolling Stones och The Faces anda till glittrig glamrock kan verka stort. Diamond Dogs tog dock detta kliv med lätthet. Up The Rock svänger som attan faktiskt.

Scarface – M.A.D.E.

M.A.D.E. är en övertygande återkomst för sydstatsrapparen Scarface. Den gamle Geto Boys-medlemmen har legat lite lågt de senaste åren. På M.A.D.E. visar han yngre hiphopstjärnor var skåpet ska stå.

!!! – Myth Takes

Kalla det danspunk, kalla det artfunk – oavsett genrebeteckning så är !!! en unik liten orkester. Myth Takes är en smärre orgie i funky beats och vassa diskantgitarrer. Me like!

A Mountain Of One – Collected works

Folket i A Mountain Of One har ena benet i dansmusiken och den andra i sjutiotalistisk flumrock. Det låter som ett riktigt dysfunktionellt äktenskap fast det slutar märkligt nog lyckligt. Baleariska rytmer möter Tangerine Dream, snygga gitarrer och vackra melodier.

Burial – Untrue

Allt går i cirklar. Musiken hemliga Burial pysslar med kallas dubstep, dvs en blandning av UK Garage, drum`n’bass och dub. Fast jag tycker nog att det låter en hel del triphop om skivan Untrue. Triphop är emellertid hopplöst ute och passé så man ska väl passa sig för den termen. Oavsett så är Burials Untrue en sur, butter och mörkt skimrande liten pärla.

Caribou – Andorra

Popmelodierna snurrar vårystert i lager på lager när Caribou, Dan Snaiths enmansprojekt, knåpar ihop sina låtar. Nog har han lyssnat en del på Beach Boys, men det kan man leva med när resultatet blir så förföriskt.

LCD Soundsystem – Sound Of Silver

Öppningsspåret, Get Innocuous!, tuffar på som det gamla Kraftwerk-tåget. Sången låter sjukt mycket David Bowie runt Scary Monsters-tiden. Ändå blir inte James Murphys LCD Soundsystem inte någon nostalgitripp på Sound Of Silver. Skivan är snarare en lyckad blandning av electronica och den där New York-funken som åtminstone jag har svårt att låta bli att älska.

Alexis Weak – Välkommen Till Gullmarsplan

Nu har jag inga planer på att flytta söder om söder, inte ens fast Alexis Weak får Gullmarsplan – detta blåshål på fel sida om Skanstullsbron – att låta högst intressant. Weak rappar, men skiter i rim som han säger själv. Musiken är ett hopkok av electronica, hiphop, eurodisco och techno. Det samplas respektlöst och glatt. Uppfriskande och klart underhållande.

Arn – Tempelriddaren

december 19, 2007

När det gäller en sak håller jag med Jan Guillou, SvT gjorde nog allt en tavla när de började trilskas med SF och folket bakom Arn-filmerna. Efter pressvisningen rådde det en lätt förvånad tystnad. Antagligen tänkte många som jag; den här filmen kommer att locka publik.
Historisk film är en svår genre. Det krävs skitmycket pengar till att börja med. Vartenda litet klädesplagg, dryckeskärl, hästkärra etc etc som syns i bild måste i princip tillverkas för filmen. Sedan ska man hitta miljöer som passar in i historien. I Hollywood bygger man ett slott, om det nu är ett slott som krävs. Det kan man inte göra som svensk regissör. Måste man ha scener som utspelar sig i en öken finns det inga sådana att tillgå i Sverige.Ja, ni fattar.
Dessutom är det också så att det inte finns en outtömlig källa av skådisar att ösa ur här hemma. Då blir det lätt så att Michael Nyqvist, som folk dessutom gillar, dyker upp i var och varannan film. Så även i Arn.
Problemen är alltså många när det ska göras film som inte utspelar sig i absolut nutid.
Men har man en populär bokserie, som den Guillou skrivit om Arn, är läget lite annorlunda. Då har man redan från start en del gratis. Då handlar mycket om att inte fucka upp saker och ting.
Och det har alla uppenbart tänkt på när Arn – Tempelriddaren spelades in.
Detta är en film som går på säkerhet.
Man får en del familjefejd, en del svensk historia, lite krig och en hel del kärlek. Samt många natursköna bilder.
Nog är det en aning fegt. Men kräver man inte en hisnande cineastisk upplevelse så fungerar det för rätt så många.
Skavankerna i Arn – Tempelriddaren är många. En berättarröst i inledningen låter präktigt och konstig. Några rollfigurer får aldrig något mål eller någon mening.
Men i huvudsak är Arn – Tempelriddaren den filmen som de som läst böckerna vill ha. Möjligen är det en aning för lite krig och för lite action. Eller så är det inte så.

Men vad händer?

december 18, 2007

Håller på och meckar lite med en uppräkning över årets skivor. I SvD är vi så många skribenter så där får man bara med tre plattor per år. Det är inte så mycket. Jag har alltid hur mycket plattor som helst att välja av. Men varför välja?
Kolla de tre skivorna i svenskan så länge!

1%

december 12, 2007

Den här bloggen länkar till min blogg.
Jag är inte helt säker på varför det är så.

Tävling

december 12, 2007

framsida.jpgbaksida.jpg

Vill just du vinna en oerhört skön skiva där Ricky Bruch, Inger ”Pippi” Nilsson, Stellan Skarsgård och andra sköningar ger hals kan det hända just här på Klubb Harmoni!
Sprid länken till bloggen, den som fixar flest nya läsare vinner.

Kittekatt

december 12, 2007

Vi på Klubb Harmoni älskar katterna. Här hemma svassar Ichi och Stalin runt.
Ingen av dem är dock ens i närheten av att se så…ja, vad ska man kalla det…

Hmm…jag väljer ordet annorlunda.

Ingen av våra katter ser alltså så här annorlunda ut.
Återigen tackar vi Nille för bilden.

katten.jpg

Ed Kuepper

december 12, 2007

Ed Kueppers skivor går knappt att få tag på i Sverige längre.
Det är en skam.
Kuepper var med och startade legendariska australiensiska bandet The Saints. Bästa skivan är Prehistorisc sounds.
Efter det pysslade han med gruppen Laughing Clowns.
Ett tag var han lite av en ”Sverigevän”, han var här precis hela tiden. Själv fick jag nöjet att öla med Ed under en Hultsfredsfestival.
Men så fick hans solokarriär fart hemma i Australien. Efter det har vi inte sett till Ed så mycket på våra breddgrader. Det tycker jag är synd.
Så här är en påminnelse om hur lysande Ed Kuepper kan vara.

Ja, okej då. Den här gamla The Saints-låten funkar också, fast den inte är med på Prehistoric Sounds.