Archive for november, 2008

Status

november 27, 2008

Så vad har hänt sedan jag bloggade senast? 

Låt se…

Just det ja, eftersom jag vaknade så crazytidigt igår. 04.30, blev jag svintrött igen redan framåt lunch. Så jag la mig och vilade en stund. Tyvärr blev det en ganska lång stund så när jag vaknade igen var klockan redan runt två på eftermiddagen.

15.00 inställde jag mig enligt överenskommelse på SvT, stora entrén. En kille vid namn Mattias Robertsson kom och hämtade mig. Sedan blev jag intervjuad av Mattias. Ämnet för dagen: Carola Häggkvist.

I Januari, tror jag det  var, ska SvT sända en specialare om Carola där jag alltså figurerar. 

Tror det blev en hyfsat kul intervju. Både Mattias och producenten Fredrik Stattin skrattade i alla fall. Eventuellt kan detta ha berott på att jag hade en snorkråka som hängde ut ur näsan eller liknande, men jag tror inte det.

Sedan hem med pitstop på T-Jarlen. Köpte billiga apelsiner, en osig ost och lite annat.

Kvällen: Anna hittade en ny thaikrog på nätet, Blue Chili, på Surbrunnsgatan. Vi åkte dit och handlade mat. Det visade sig vara excellent. Rekomenderas.

Sedan blev det ett par glas vin, somnade 23.30.

För en gångs skull fick jag sova hela natten. Vaknade 08.30. Mycket ovanligt. Normalt blir det kanske fem-sex timmars sömn max.

Kaffe, tre hårdkokta ägg med kaviar, ett glas jos (jordgubb/apelsin), vatten och snus till frukost.

Kollade mail, läste AB, Expressen, DN, Resumé, Dagens Media, Metro och Nyheter 24 på nätet. Kikade i SvD IRL. Checkade några bloggar, bl a Carolina Gynnings som jag är mycket fascinerad av (bloggen alltså).

Mailade med Mats Drougge, som är skyldig mig pengar.

Smällde sedan iväg en bunt fakturor till diverse andra uppdragsgivare.

Mailade min ekonomihjälp, Lena, som jag ska träffa i morgon. Sådant ger mig alltid lite ångest. Larvigt men, så är det.

Dags för lunch, sen sådan. Idag blev det smörstekta spättafiléer med brynt smör och pepprrot.

Under hela tiden allt som står ovan har utförts har jag även läst mail från och mailat med listorna Bang, Platina, Elit och Absolut.

Musiken som snurrat är Dido, Titiyo, nya The Soundtrack Of Our Lives, Amadou & Mariam samt en liveinspelning med Cat Power. För er som var snälla nog att kommentera vilka skivor jag ska skriva lite om, sorry men har inte riktigt känt den rätta inspirationen idag. Är bl a lite osäker på vad jag egentligen tycker om just Dido och Titiyo. Återkommer i ärendet.

Nu ska jag pipa hemifrån en stund. Ska träffa min kompis Micke Golous och eventuellt mitt ex Anna-Maj.

Ikväll är det vernissage på galleri Jonas Kleerup. Denna gång är detta ett samarrangemang med klädmärket Hugo. Min fru har jobbat Hugo/Kleerup under hösten.

Sedan vete tusan, hem antagligen. Sova antagligen.

 

dsc02181

Ungefär så här ser det ut när jag sitter och skriver detta för övrigt. Bilden har ett par år på nacken så skrivbordet är aningen stökigare nu, men annars är det likt.

Annonser

Newsflash

november 26, 2008

Ni vet att jag, och många med mig, brukar säga att allt blir godare med lite smält ost.

Detta är fortfarande sant.

Men nu har jag upptäckt att det faktiskt är möjligt att ta för mycket ost. Min morgonomelett blev långt ifrån perfekt pga detta.

Jag testade att köra 50/50, det funkade inte.

The Killers – Day & Age

november 26, 2008

killers_day_age

Betyg: banana-128x128banana-128x128banana-128x128

Egentligen borde jag inte gilla The Killers alls. Det finns något oerhört krystat över detta Las Vegas-band. De försöker för mycket. Bandets ledare och sångare, Brandon Flowers, skriver lätt gymnasiala texter och verkar ha ett ohyggligt stort behov av att bli tagen på allvar. Allt detta skyr jag generellt som pesten.

Ändå lyssnar jag gärna på debuten Hott Fuss, uppföljaren Sam’s Town och Sawdust, samlingen med B-sidor, covers och udda låtar. Anledningen är enkel. The Killers är bra på melodier. Och även om Brandon Flowers inte har så mycket att säga så sjunger han med en påträngande övertygelse.

Varken Hot Fuss eller Sam’s Town var några klockrena album. Men det är svårt att bortse från låtar som Mr. Brightside, Somebody Told Me, Change Your Mind, Sam’s Town, When You Were Young, Bling, Read My Mind eller uddaspåret Tranquilize (den där duetten med Lou Reed) från Sawdust. The Killers naglar det då och då, dessutom är transportsträckorna på plattorna oftast rätt okej de med.

Redan nu misstänker jag starkt att Day & Age kommer att te sig ungefär likadant om några månader när allt satt sig ordentligt. Inledande Losing Touch och förstasingeln Human tyder på det. A Dustland Fairytale, This Is Your Life och The World We Live In spär på den känslan.

Initialt bar The Killers sina brittiska new wave- och post punk-influenser som en stor badge på kavajslaget. Men redan på Sam’s Town blev de lite mer bredbenta, lite mer amerikanskt arenarockiga. Day & Age ger oss en mix av dessa två sidor. Spaceman låter så mycket London 1982 att det snuddar parodins gräns. The World We Live in minner om Simple Minds i sina bästa stunder. A Dustland Fairytale nosar återigen på Springsteens driv precis som When You Were Young.

Enda ordentliga plumpen på Day & Age är den fejkfunkiga Joy Ride. Hur tänkte de där? The Killers bjuder plötsligt på kletig ostsmet med dansbandssaxofon. 

Troligen vill The Killers nå de största arenorna. De är inte riktigt där ännu. Men de är på god väg. Day & Age är ytterligare ett trappsteg. Nästa platta kan bli den som får dem att nå ända upp.

Guns N’ Roses – Chinese Democracy

november 26, 2008

chinese-democracy-cover

Betyg: banana-128x128banana-128x128

Minns ni år 1991? 

Nähä…

Jasså…

Var ni inte ens födda då? 

Där ser man! 

Då kan farbror Stefan berätta att det var det året ett amerikanskt (hård)rockband kallat Guns N’ Roses senast gav ut musik som de själva hade knåpat ihop. Use Your Illusion 1 och 2 kallade de den dubbla CD-giv de då berikade världen med.

CD, säger någon, vad tusan är det? 

Well, innan alla i hela världen ägde en dator och all musik kunde hämtas hem gratis via Piratebay så gick de som tyckte om musik till en affär där man sålde skivor, CD-skivor närmare bestämt. Sedan betalade man skitmycket pengar för den där plattan och gick hem och spelade dessa skivor i en speciell apparat anpassad för att avläsa informationen som fanns präglad på skivorna.

Ja, så där kan man hålla på och skoja om man vill. Men i skämtet hittar vi även det historiska perspektivet. När nu Axl Rose, den enda av de ursprungliga pickadollerna och roserna som är kvar i bandet, efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckas få ut Chinese Democracy så har de som föddes 1991 hunnit bli sjutton bast. Många som fötts under den här tiden känner bara till Guns N’ Roses som några stofiler deras föräldrar lyssnade på när de var unga och som har några låtar med i Guitar Hero och Rock Band 2 (där nyligen släppta Chinese Democracy-låten Shackler’s Revenge debuterade).

Vän av ordning kanske sitter och hytter med pekfingret nu och tänker, har Malmqvist nu blivit helt tossig. Guns N’ Roses släppte ju faktiskt The Spaghetti Incident? 1993, har han glömt det? 

Svar: nej. 

Men The Spaghetti Incident? var en coverplatta, dessutom en rätt så misslyckad sådan.

Guns N’ Roses började spela in nytt material 1994. Men allteftersom föll gubbar som Slash, Duff Mckagan och Matt Sorum bort. De uppskattade inte Axl Rose kinesiska demokrati. Han tyckte att bandet borde vara en enpartistat där han bestämde, ingen annan.

Ända sedan dess har Chinese Democracy varit en myt. Initialt hade myten inget namn ens, det pratades bara om den nya skivan med Guns N’ Roses.

1999 hördes Axl Rose av igen. Då smög han in låten Oh My God på soundtracket till Arnold Schwarzeneggers floppfilm End Of Days. Oh My God var en industrirocksotad sak som inte gjorde någon glad.

Fyra år senare började Guns N’ Roses-skeppet läcka som ett såll. Ett spår kallat I.R.S. spelades i radio. En demo av samma låt dök upp på nätet 2005. Och så har det fortsatt. Låt efter låt har sipprat fram mellan spjälorna till Axl Roses förtret. Men myten har byggts på.

Samtidigt har Axls version av Guns turnerat understundom. Själv såg jag dem i Roskilde det magiska året 2006. Då var verkligen Rose i sitt esse. Efter att ha fajtats med Tommy Hilfiger (av alla människor) på en fest toppade han det med att bita en Bernsvakt i benet i juni. Ett par dagar senare var det dags för Roskilde och en ostrukturerad och blek spelning.

Året efter kom det faktiskt lite material där Axl Rose medverkade officiellt. Kompisen Sebastian Bach (ex-Skid Row) hade lockat med honom på sin skiva Angel Down. Axl svischar förbi i spåren Back in the Saddle, (Love Is) A Bitchslap och Stuck Inside. Den sistnämnda låten har Rose dessutom varit med och skrivit.

Efter många om och men börjar vi närma oss nutid. När det började ryktas att Chinese Democracy faktiskt fått ett releasedatum tidigare i höstas var det nog inte många som trodde att det faktiskt skulle komma en platta. Men nu är den här. På gott och ont.

Med den historia Chinese Democracy har och med den myt som byggts upp runt denna utgivning måste succén bli monumental. Allt annat är ett misslyckande.

För att rättfärdiga alla turer runt Chinese Democracy måste detta vara den bästa skivan som gjorts i Guns N’ Roses namn, det måste också vara den bästa skivan under 2000-talet, en best med förmåga att vara så omvälvande att det bara finns ett före och efter. 

Men så är det inte.

Snarare är detta en kuriositet. Vi kommer antagligen aldrig att få uppleva något liknande igen, vare sig när det gäller den långa inspelningstiden eller något annat som rör Chinese Democracy (håller tummarna).

Det Axl Rose serverar är 14 stycken sjurättersmiddagar. Alltihop är sedan kört i en mixer och slafsigt serverat i tråg. Allt ska med och det ska vara mycket av allt.

En av de saker som utmärker genialisk musik är att den som skapat det hela har gjort viktiga val som skärper kompositionernas konturer. Detta har Axl Rose helt struntat i. Så en stor del av de fjorton spåren på Chinese democracy bara pågår och pågår och pågår. Alla influenser, från de industrimetalosiga delarna över de elektroniska beatsen till de pompösa Queen-lånen, ska med. Vers- och refrängstruktur är inte så viktigt. Däremot ska vartenda gitarrinpass som spelats in mosas fast någonstans.

Kollar man infon som följer med plattan är listorna över medverkande precis hur lång som helst. Som att mängden musiker ger ett berättigande åt slutresultatet. Men sådant är inte så viktigt, det som betyder något är hur det låter och om det svänger.

Vi kan väl säga så här, alla spår på Chinese Democracy har bra delar. De flesta har också delar som borde kapats, slängts, stampats på, tuttats fyr på, mobbats till döds. Men Axl Rose vill inte välja. Åtminstone inte i de låtarna som är tänkta att vara hårda och upptempo. Just den sidan av Chinese Democracy är understundom direkt plågsam. Huvudvärksframkallande.

Det Guns N’ Roses som tjongade iväg stänkare som Welcome To The Jungle, Paradise City och Mr Brownstone på debuten Apetite For Destruction hör man inte mycket av här. Smutsen, den maniska känslan och de effektiva riffen från den plattan ligger på någon hylla i Axl Roses garderob och samlar damm.

Istället är det några ballader som ger Chinese Democracy dess ryggrad och en smula värdighet. Sorry, Madagascar och This I Love är snygga, om än något svulstiga, verk. Där håller sig Axl Rose något så när till sak rakt igenom låtarna.

Man brukar säga att gränsen mellan genialitet och dårskap är hårfin. En del kommer säkert att tolka Chinese Democracy som en genialisk skiva. Så är det inte. Detta är dårskap i stora doser.

Dagens bild

november 25, 2008

dsc008621

Här har ni en gullig bild på min fostergrabb Nicklas och hans tjej Johanna, tagen när jag fyllde år härom veckan. Den är lite suddig, men det är inget emot vad jag blev senare på kvällen.

Skivracet

november 25, 2008

Idag har jag plöjt nya skivor med Guns N’ Roses, Titiyo, The Killers, Eldkvarn, Kanye West, Per Gessle, Tom Jones, Dido, Ulf Lundell, Marianne Faithfull, Mattias Hellberg samt lyssnat några gånger på Springsteens färska singel. Så nu är jag helt seg i skallen. En del av plattorna ska jag nog skriva lite mer om på bloggen. Men är det någon särskild som ni tycker att jag verkligen borde avhandla så kläm till med en kommentar vet ja!

Nu ska jag gå ut i köket och göra något festligt med en rostbiff som ligger och förtvinar i kylskåpet.

Stora bröst

november 24, 2008

Fascinationen för de mänskliga matmaskiner vi känner som bröst tar aldrig slut. Japanerna går i täten. Nu har de hittat på en kaka som enligt tillverkaren kan öka bröstens storlek. F-cup cookies heter dom.

Kakorna verkar i första hand vara till för kvinnor. Men det kan säkert dyka upp en tuffare variant för män snart också.

Återigen är det japanerna som vidgar marknaden för vem som ska använda vad.

Det visar denna fina film om män som bär BH.

Spöken i maskinen

november 24, 2008

Ja, så där var det inte riktigt tänkt att konstbilderna skulle hamna. Det såg snyggare ut i bloggmallen… och jag är alldeles för slö, eller nått, för att orka göra om allt. 

Kolla föresten in konstkollektivet Hipic, de är med på den kinesiska utställningen. Deras grej är att man kan lägga upp bilder på deras hemsida och sedan dyker de upp på skärmar överallt runt om i världen där Hipic ställer ut. I exakt en minut kan just din bild bli publicerad simultant på en massa olika håll. 

Spännande!

Spirande vita nätter

november 24, 2008

Kinesisk samtidskonst, kan det vara något? Tja, det beror väl lite på hur man är vaggad. Att döma av utställningen, Spirande vita nätter, som finns på Bonniers konsthall har de kinesiska konstnärerna sin egen blick och sin egen idé om hur konst bör se ut och vad den ska berätta. Man ska ju inte glömma att den kinesiska konstvärlden inte är riktigt lika fri som på många andra håll. Dessutom har det funnit starka inslag av socialrealism och avbildande av nationens hjältar över den kinesiska konsten under ett antal decennier tillbaka i tiden. 

Lite av detta slår igenom i utställningen på Bonniers konsthall. Samtidigt driver man med den bilden på sina håll. Det är ett flertal konstnärer involverade och vill man veta mer om vilka de är och vad de är ute efter klickar man på Bonnier-länken här ovan.

Så här såg det i alla fall ut på ett ungefär:

dsc00867 dsc00869

dsc00871 dsc00872

dsc00873 dsc00874

dsc00875 dsc00879

dsc00880 dsc00883dsc008811

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

dsc00886 dsc00887

dsc00888 dsc008901

dsc00893 dsc00895

dsc00897 dsc00903

dsc00908 dsc00912

dsc00914 dsc00915

dsc00920

Bill Gates vilda festnatt

november 22, 2008

En promenad utmed Avenyn i Göteborg kan beskrivas på många vis. Detta är ett av dem.

Tur som fan att Aftonbladets rubriksättare och slaskjournalistgenier aldrig tagit rygg på mig…

344