Guns N’ Roses – Chinese Democracy

chinese-democracy-cover

Betyg: banana-128x128banana-128x128

Minns ni år 1991? 

Nähä…

Jasså…

Var ni inte ens födda då? 

Där ser man! 

Då kan farbror Stefan berätta att det var det året ett amerikanskt (hård)rockband kallat Guns N’ Roses senast gav ut musik som de själva hade knåpat ihop. Use Your Illusion 1 och 2 kallade de den dubbla CD-giv de då berikade världen med.

CD, säger någon, vad tusan är det? 

Well, innan alla i hela världen ägde en dator och all musik kunde hämtas hem gratis via Piratebay så gick de som tyckte om musik till en affär där man sålde skivor, CD-skivor närmare bestämt. Sedan betalade man skitmycket pengar för den där plattan och gick hem och spelade dessa skivor i en speciell apparat anpassad för att avläsa informationen som fanns präglad på skivorna.

Ja, så där kan man hålla på och skoja om man vill. Men i skämtet hittar vi även det historiska perspektivet. När nu Axl Rose, den enda av de ursprungliga pickadollerna och roserna som är kvar i bandet, efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckas få ut Chinese Democracy så har de som föddes 1991 hunnit bli sjutton bast. Många som fötts under den här tiden känner bara till Guns N’ Roses som några stofiler deras föräldrar lyssnade på när de var unga och som har några låtar med i Guitar Hero och Rock Band 2 (där nyligen släppta Chinese Democracy-låten Shackler’s Revenge debuterade).

Vän av ordning kanske sitter och hytter med pekfingret nu och tänker, har Malmqvist nu blivit helt tossig. Guns N’ Roses släppte ju faktiskt The Spaghetti Incident? 1993, har han glömt det? 

Svar: nej. 

Men The Spaghetti Incident? var en coverplatta, dessutom en rätt så misslyckad sådan.

Guns N’ Roses började spela in nytt material 1994. Men allteftersom föll gubbar som Slash, Duff Mckagan och Matt Sorum bort. De uppskattade inte Axl Rose kinesiska demokrati. Han tyckte att bandet borde vara en enpartistat där han bestämde, ingen annan.

Ända sedan dess har Chinese Democracy varit en myt. Initialt hade myten inget namn ens, det pratades bara om den nya skivan med Guns N’ Roses.

1999 hördes Axl Rose av igen. Då smög han in låten Oh My God på soundtracket till Arnold Schwarzeneggers floppfilm End Of Days. Oh My God var en industrirocksotad sak som inte gjorde någon glad.

Fyra år senare började Guns N’ Roses-skeppet läcka som ett såll. Ett spår kallat I.R.S. spelades i radio. En demo av samma låt dök upp på nätet 2005. Och så har det fortsatt. Låt efter låt har sipprat fram mellan spjälorna till Axl Roses förtret. Men myten har byggts på.

Samtidigt har Axls version av Guns turnerat understundom. Själv såg jag dem i Roskilde det magiska året 2006. Då var verkligen Rose i sitt esse. Efter att ha fajtats med Tommy Hilfiger (av alla människor) på en fest toppade han det med att bita en Bernsvakt i benet i juni. Ett par dagar senare var det dags för Roskilde och en ostrukturerad och blek spelning.

Året efter kom det faktiskt lite material där Axl Rose medverkade officiellt. Kompisen Sebastian Bach (ex-Skid Row) hade lockat med honom på sin skiva Angel Down. Axl svischar förbi i spåren Back in the Saddle, (Love Is) A Bitchslap och Stuck Inside. Den sistnämnda låten har Rose dessutom varit med och skrivit.

Efter många om och men börjar vi närma oss nutid. När det började ryktas att Chinese Democracy faktiskt fått ett releasedatum tidigare i höstas var det nog inte många som trodde att det faktiskt skulle komma en platta. Men nu är den här. På gott och ont.

Med den historia Chinese Democracy har och med den myt som byggts upp runt denna utgivning måste succén bli monumental. Allt annat är ett misslyckande.

För att rättfärdiga alla turer runt Chinese Democracy måste detta vara den bästa skivan som gjorts i Guns N’ Roses namn, det måste också vara den bästa skivan under 2000-talet, en best med förmåga att vara så omvälvande att det bara finns ett före och efter. 

Men så är det inte.

Snarare är detta en kuriositet. Vi kommer antagligen aldrig att få uppleva något liknande igen, vare sig när det gäller den långa inspelningstiden eller något annat som rör Chinese Democracy (håller tummarna).

Det Axl Rose serverar är 14 stycken sjurättersmiddagar. Alltihop är sedan kört i en mixer och slafsigt serverat i tråg. Allt ska med och det ska vara mycket av allt.

En av de saker som utmärker genialisk musik är att den som skapat det hela har gjort viktiga val som skärper kompositionernas konturer. Detta har Axl Rose helt struntat i. Så en stor del av de fjorton spåren på Chinese democracy bara pågår och pågår och pågår. Alla influenser, från de industrimetalosiga delarna över de elektroniska beatsen till de pompösa Queen-lånen, ska med. Vers- och refrängstruktur är inte så viktigt. Däremot ska vartenda gitarrinpass som spelats in mosas fast någonstans.

Kollar man infon som följer med plattan är listorna över medverkande precis hur lång som helst. Som att mängden musiker ger ett berättigande åt slutresultatet. Men sådant är inte så viktigt, det som betyder något är hur det låter och om det svänger.

Vi kan väl säga så här, alla spår på Chinese Democracy har bra delar. De flesta har också delar som borde kapats, slängts, stampats på, tuttats fyr på, mobbats till döds. Men Axl Rose vill inte välja. Åtminstone inte i de låtarna som är tänkta att vara hårda och upptempo. Just den sidan av Chinese Democracy är understundom direkt plågsam. Huvudvärksframkallande.

Det Guns N’ Roses som tjongade iväg stänkare som Welcome To The Jungle, Paradise City och Mr Brownstone på debuten Apetite For Destruction hör man inte mycket av här. Smutsen, den maniska känslan och de effektiva riffen från den plattan ligger på någon hylla i Axl Roses garderob och samlar damm.

Istället är det några ballader som ger Chinese Democracy dess ryggrad och en smula värdighet. Sorry, Madagascar och This I Love är snygga, om än något svulstiga, verk. Där håller sig Axl Rose något så när till sak rakt igenom låtarna.

Man brukar säga att gränsen mellan genialitet och dårskap är hårfin. En del kommer säkert att tolka Chinese Democracy som en genialisk skiva. Så är det inte. Detta är dårskap i stora doser.

Annonser

2 svar to “Guns N’ Roses – Chinese Democracy”

  1. Svensson Says:

    Rockartister är bäst i början av sin karriär…

    Denna tumregel tycks gälla även här. Även om man så klart alltid vill bli överraskad…

  2. Anna Says:

    Cool PR från Dr Pepper. Alla amerikaner får en Dr Pepper – GRATIS – om Guns någonsin får ut skivan. Och de står vid sitt ord.

    http://www.hypebot.com/hypebot/2008/10/true-to-its-wor.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: